B I K I N I P O P

Fredagen en 18 oktober klockan.23:30 börjar whiskey låta konstigt vid andning, en stund efter börjar han vingla och tappa balansen. Jag ringer in till läckeby djursjukhus för jag förstår att någonting är allvarligt. Hon jag pratar med är lite orolig över hans andning och hon frågar hur jag vill göra, självklart vill jag åka in. Kommer fram och veterinären misstänker diskbråck direkt. Han skickas snabbt in till röntgen där de säkert tar tio plåtar om inte mer och bestämmer sig för att låta honom stanna kvar där över natten och jag får gå därifrån med ett tomt koppel och tårar rinnandes ner för kinderna.

 

Neurologen (en av Sveriges bästa) ringer mig dagen efter och berättar att han blivit sämre och att han nu är helt förlamad i bakdelen och att en operation är på tal om han blir ännu sämre än i nuläget, och isåfall blir det en akutoperation, MEN att det då inte blir i kalmar utan där det fanns ledigt. hon frågar hur jag ställer mig till detta och självklart måste han opereras om det nu skulle vara hans enda chans. Jag ville åka in och hälsa på honom men de avrådde mig från det eftersom djuren oftast blir så deprimerade efter ägarna varit på besök..

 

På söndag ringer mobilen och hon bedömmer att läget är så allvarligt att en operation är nu ett måste inom 12-24 timmar annars kommer jag förlora honom. Hjärtat stannar när hon berättar att jag måste antingen ta mig till Stockholm eller Helsingborg för detta eftersom hon som opererar i Kalmar är ledig! men vem skulle jag ringa som skulle ställa upp att köra så många mil. NU? klockan 07:00 en söndag? berättar med gråten i halsen att jag har svårt att ta mig dit och vet inte vad jag ska ta mig till. Hon ringer upp en halvtimme senare och berättar att hon ställer upp och opererar whiskey i alla fall på sin lediga dag! <3

Operationen går bra och chanserna är 75% att han ska bli helt återställd men att det kan ta några dagar innan man ser resultat.

 

Måndagen går utan någon förbättring och när Tisdagen kommer är de oroliga för honom.. Läckeby ringer upp mig och berättar att det inte ser så ljust ut och att låta honom få somna in vore det bästa.. Men så illa kunde det väl inte vara? Här har jag låtit honom genomgå en stor operation och så vill de låta honom somna in bara sådär? de kunde ju ta några dagar och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tog något förhastat beslut, som jag endå tyckte att detta var!! Jag var tvungen att åka och hälsa på honom och det tyckte hon också var en bra idé i detta läge för att få en inblick hur pass dåligt han endå var. Han kom inlindad i en filt och las på bordet och det enda han kunde uttrycka var små pip och lite kraffs med frambenen..Jag frågade om jag kunde få se hur de gjorde när de försökte få igång benen på honom så hon tog på honom selen och bar ut honom i gräset, men han kunde inte få något stöd utav hans bakben alls och det gjorde så himla ont att se. Jag föreslog simträning och det verkade hon tycka kunde vara en bra idé.

Jag tog med några saker hemifrån till honom som han fick ha bredvid sig, så den natten fick han ligga med sin rosa filt och ett utav hans små gosedjur för att försöka få upp kämparglöden hos honom...

 

Sen kom torsdagen den 24 oktober, en dag jag aldrig kommer glömma. En veterinär ringer och säger att de ska testa simträning senare på eftermiddagen och jag ser en liten strimma hopp, men som sen efter en stund senare ska förstöras helt då neurologen ringer och berättar att  hans ryggrad är nu helt död och att det inte finns någonting mer vi kan göra för honom. Han hade blivit deprimerad, fått början till ögoninflammation och fler komplikationer som urinvägsinfektion skulle uppkomma om vi väntat längre. Detta kunde jag bara inte utsätta honom för när chanserna nu var så minimala för honom..

 

Den vackra oktobereftermiddag kl. 16:20 kom veterinären in min lilla älskling inlindad i hans egna lilla rosa filt och den lilla leksaken han hade fått med sig låg bredvid honom. han hade gett upp nu och min starka, glada kille fanns någon annanstans.

 

mina föräldrar fanns med och jag har aldrig sett min far så ledsen.

 

Whiskey somnade in med mig jämte sig så lugnt och stilla. Han blev bara fyra år och tio månader men han har berikat mitt liv och många andras med minnen för en hel livstid!