en av dom jobbigaste dagarna i mitt liv...
6 januari (torsdag)
En av dom jobbigaste dagarna i mitt liv är nu över!
jag fick ta ambulansen in med mamma idag på morgonen. hon druttade dit ORDENTLIGT igårkväll och klagade på smärtor i höft och ben men hon ville vänta med att ringa ambulans (smärtorna kunde ju gå om?) jag kan ju säga såhär, att envis som en åsna stämmer in ganska bra här ;D men tillslut, efter en natt med 0 sömn gick det inte längre.
kom in och röntgades direkt, fick reda på att hennes vänstra höftkula hade brutits av, den var helt förstörd sen gick allt gick allt så snabbt, plötsligt, två timmar senare låg hon redo för operation.
den där ovissheten, att inte veta var hemsk. många minnen kom tillbaka, att bara befinna sig på samma avd som min farmor låg på straxt innan hon dog, bara det var extremt jobbigt för mig. jag hade ju hoppats att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.
peter kom och hämtade mig på sjukhuset och vi åkte in till stan och tog en fika då jag fick tänka på lite annat.
- tack för att du alltid finns där och ställer upp för mig. det betyder så mycket <3
.. OCH ni som känner mig vet hur illa jag gillar hissar. då tar jag hellre trapporna hundra våningar. det har jag känt enda sen jag var liten, vet inte vad det är men det är väl att jag är rädd för att fastna. (sånt händer ju alltid i filmer) ;D skillnad på dom man ser ut på, då är det ganska lugnt men dom som inte har några fönster, GAH! men vet ni. FÖRSTA gången jag åkte hiss, alldeles själv, var idag. haha. eller ja. jag var väl mer eller mindre tvungen. enda från våning 7. hihi ^_^v
nu MÅSTE jag få lite sömn. imorgon blir det både sjukhus och växjöbesök. godnatt,
En av dom jobbigaste dagarna i mitt liv är nu över!
jag fick ta ambulansen in med mamma idag på morgonen. hon druttade dit ORDENTLIGT igårkväll och klagade på smärtor i höft och ben men hon ville vänta med att ringa ambulans (smärtorna kunde ju gå om?) jag kan ju säga såhär, att envis som en åsna stämmer in ganska bra här ;D men tillslut, efter en natt med 0 sömn gick det inte längre.
kom in och röntgades direkt, fick reda på att hennes vänstra höftkula hade brutits av, den var helt förstörd sen gick allt gick allt så snabbt, plötsligt, två timmar senare låg hon redo för operation.
den där ovissheten, att inte veta var hemsk. många minnen kom tillbaka, att bara befinna sig på samma avd som min farmor låg på straxt innan hon dog, bara det var extremt jobbigt för mig. jag hade ju hoppats att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.
peter kom och hämtade mig på sjukhuset och vi åkte in till stan och tog en fika då jag fick tänka på lite annat.
- tack för att du alltid finns där och ställer upp för mig. det betyder så mycket <3
.. OCH ni som känner mig vet hur illa jag gillar hissar. då tar jag hellre trapporna hundra våningar. det har jag känt enda sen jag var liten, vet inte vad det är men det är väl att jag är rädd för att fastna. (sånt händer ju alltid i filmer) ;D skillnad på dom man ser ut på, då är det ganska lugnt men dom som inte har några fönster, GAH! men vet ni. FÖRSTA gången jag åkte hiss, alldeles själv, var idag. haha. eller ja. jag var väl mer eller mindre tvungen. enda från våning 7. hihi ^_^v
nu MÅSTE jag få lite sömn. imorgon blir det både sjukhus och växjöbesök. godnatt,
Kommentarer
Trackback
